Vi behöver alla en vän, ingen vill vara ensam.
Vart går egentligen gränsen?
När man mår så psykist dåligt, att man faktiskt går in i en depression , att man inte orkar göra någonting alls? Eller att man försöker men för varje litet steg framåt så blir man knuffad två tillbaka?
De är ingen som orkar att leva så, eller jo till en början innan allting blir för mycket.
Jag själv har vart på väg ner i helvetet, men jag fick hjälp av folk som stod mig nära.
Och om jag inte skulle fått de så skulle jag absolut inte vara den jag är idag, och jag skrapade ofta ansiktet i marken. Men dom fick mig att känna att jag faktiskt var värd, de som andra faktiskt fick mig att inte göra. Att jag igen hade respekt och inte längre var under hundarna. Jag har många vänner som sitter i skiten, och jag försöker ständigt hjälpa dom. Just för att jag själv vet hur de känns att vara hjälplös. Men som en vän till mig sa "Både du och jag är jävligt duktiga på att fejka hur vi mår" - Ska jag vara ärlig så ville jag inte förstå vad han menade, eller jag ville inte ta in. Men efter när man har facit i hand så förstår man faktiskt vad han menade. När jag var själv så rann tårarna, och direkt när jag hade kontakt med andra så log jag. Jag vill hjälpa andra att unvika att hamna där jag var, för jag var på väg ner. Vi behöver alla en vän, ingen vill vara ensam.
När man mår så psykist dåligt, att man faktiskt går in i en depression , att man inte orkar göra någonting alls? Eller att man försöker men för varje litet steg framåt så blir man knuffad två tillbaka?
De är ingen som orkar att leva så, eller jo till en början innan allting blir för mycket.
Jag själv har vart på väg ner i helvetet, men jag fick hjälp av folk som stod mig nära.
Och om jag inte skulle fått de så skulle jag absolut inte vara den jag är idag, och jag skrapade ofta ansiktet i marken. Men dom fick mig att känna att jag faktiskt var värd, de som andra faktiskt fick mig att inte göra. Att jag igen hade respekt och inte längre var under hundarna. Jag har många vänner som sitter i skiten, och jag försöker ständigt hjälpa dom. Just för att jag själv vet hur de känns att vara hjälplös. Men som en vän till mig sa "Både du och jag är jävligt duktiga på att fejka hur vi mår" - Ska jag vara ärlig så ville jag inte förstå vad han menade, eller jag ville inte ta in. Men efter när man har facit i hand så förstår man faktiskt vad han menade. När jag var själv så rann tårarna, och direkt när jag hade kontakt med andra så log jag. Jag vill hjälpa andra att unvika att hamna där jag var, för jag var på väg ner. Vi behöver alla en vän, ingen vill vara ensam.
~~
Kommentarer
Postat av: Kajsa
Jag finns alltid för dig, hur svårt du än har det. vi kämpar oss upp tsm darling. så länge jag har dig så klarar jag allt, och tsm kan vi växa oss starka<3 ilu<3
Trackback
