Ibland räcker inte orden till. Ibland när man som mest önskar att de gjorde det. När man som mest bara vill berätta hur de känns. Hur man på alla sätt och vis önskar att dom tankar man har i huvudet ska komma ut i rätt ord och på rätt sätt. Men ibland går det inte. Ibland är det helt hopplöst att ens försöka. Jag har försökt gång på gång att förklara för dig hur allt känns, men mina ord räcker inte till. Jag gav dig en låt istället som på något sätt var bättre att förklara än vad jag var. Men de jag fick som svar var att du inte lyssnade på sånt skit. De du precis kallade skit var en del av mig. Du borde ha vetat att jag många gånger dragit mig till musiken för att på ett eller annat sätt kunnat överleva vardagen.

Det är inte snön som faller eller stjärnorna som lyser utan en kall själ i en port som alltid fryser. De var som mitt förflutna förklara för mig, att det var jag som var den kalla själen. Själen som aldrig lät honom komma in förbi mina väggar. Mina portar. Jag försökte, men de gick inte. Du var så långt ifrån mig, så långt ifrån mina tankar och funderingar. Du fanns bara inte med i min världsbild. Jag hade min framtid planerad. De var bara du som saknades. Men du ville inte vara den sista pusselbiten i mig och mitt liv. De var du som valde så påstå aldrig att de var jag som aldrig lät dig komma in. Som aldrig lät dig finnas i mitt liv. För jag släppte in dig, snabbt och smärtfritt. Du sa ständigt att jag var den vackraste och underbaraste du visste, och utan mig i ditt liv så var de inte värt någonting alls. Att de var jag som fick dig att leva och vilja fortsätta kämpa. Jag föll för de du sa, men de jag inte tänkte på då. Just i den stunden var att de bara var ord som fick mig att smälta för att du på något sätt skulle få ha kvar mig vid din sida en liten stund till. Du ljög inte för stunden, men jag ville inte heller ha några löften från dig om hur underbar och fantastisk jag är. Jag ville ha sanningen. För du vet att jag hellre är sårad av sanningen än lycklig av dina lögner. Du vet om min livshistoria. Att allt är uppbyggt av lögner från vänner och bekanta. Att allt är upp och ner när man som minst önskar det. Du visste om hur svårt jag hade att tro på kärleken. Tro på små lovord. Ord som gavs mitt uppe i allt. Ord som egentligen inte var värda någonting. Ingenting, de var vad du sa när du lämnade mig och alla andra ryggen till. När man som mest önskade att du skulle ha förståelse och inte sticka kniven i ryggen på mig mer än vad du redan hade gjort.

Parvelungen